Till En Vildmarkspoet

Och snön föll vit i vinterskog

där räven stod på lur

för tystnaden i blånad vildmarkstrakt.

Här dröjde du vid kojans eld

och drömde om en vår

och skrev din sång och höll vid milan vakt.

Nu porlar den i vårens tid

din fors i milsvid skog!

Nu surrar den av bin din sommaräng!

Jag anar spår av kärva steg

som trötta spelmän tog

och rosors blod

i ton från sorgens sträng.

Än sjunger vinden vida,

när hösten brinner röd,

din sång om livets villkor,

om kamp för hem och bröd.

Nu porlar den i vårens tid

din fors i milsvid skog!

Nu surrar den av bin

din sommaräng!

Jag anar spår av kärva steg

som trötta spelmän tog

och rosors blod

i ton från sorgens sträng.

Du vandrare, du speleman,

du kung i tiggardräkt,

du brann i natten fylld av köld och is.

Den eld som brann den värmer än,

din saga och din dikt

om evig sol och sommarparadis.

Nu porlar den i vårens tid

din fors i milsvid skog!

Nu surrar den av bin din sommaräng!

Jag anar spår av kärva steg

som trötta spelmän tog

och rosors blod

i ton från sorgens sträng.

Än sjunger vinden vida,

när hösten brinner röd,

din sång om livets villkor,

om kamp för hem och bröd.

Nu porlar den i vårens tid

din fors i milsvid skog!

Nu surrar den av bin

din sommaräng!

Jag anar spår av kärva steg

som trötta spelmän tog

och rosors blod

i ton från sorgens sträng.